M&E-asienresa.blogg.se

Nu är vi tillbaka igen! Har varit en vecka vid kusten i Kambodja och därför ligger vi lite efter i bloggandet. Här kommer den första delen och om några dagar kommer den andra delen :).

 

 

 

13/1-2013

Skrikit hotell och Ho-Chi-Min staden.

 

Idag steg vi upp och kilade tvärs över den lilla gatan vi bor på för att äta frukost baguett och svamp omelett som smakade väldigt gott. Sen gick vi över gatan igen till den lilla resebyrån som ligger väg i väg med vårt hotell och bokade en resa till Cu-Chi tunnlarna. Att besöka Cu-Chi tunnlarna kostade 80 000VND för resan dit och sen 90 000VND när man är där i inträdde.

När vi var tillbaka på rummet tog vi det lugnt och Mia fick lite behövlig massage. Därefter begav vi oss ut på staden.Såg bland annat utomhusgym som vi kanske borde ta och skaffa till Sverige också.

Vi hittade en spännande glassmak...

Sen tittade vi på Ho chi min stadens stora inomhusmarknad. Lite som att besöka damavdelningen på Ge-Kås fast annorlunda i det avseendet att förutom en massa kläder fanns där smycken, torkad fisk, torkad bläckfisk, ätpinnar, tändare m.m. Kort sagt massa konstiga dofter och  massor med folk som gillade att röra vid dig för att fånga din uppmärksamhet för att du skulle köpa av just dem.

Efter att ha vandrat runt lite mer så slog vi oss ner på ett litet café mitt i en park för att äta lunch. Vi gick därefter till museet som låg i närheten för att inhämta lite mer information om Vietnams historia. Där fanns helikoptrar, flygplan, en stridsvagn, bröllops ceremoni kläder för olika religioner, diverse inhemska mynt och sedlar (där fanns 50 lappar från 80-talet som motsvarar dagens 50 000 lappar), skolböcker, lite information om diverse stridigheter, en miniatyr modell av de underjordiska tunnlarna osv.

Även en vattenbuffel hälsade vi på som nog har sett bättre dagar..

Efter det så gick vi till stadens park och beundrade den fina omgivningen.

 

Kvällen ägnade vi sedan åt att skypa samt att irritera oss på hotellbarnen som tycktes ha sitt lekrum i receptionen som låg precis utanför vår dörr. Vi vill också tillägga att dessa barnen inte lekte tyst och snällt eller på en medelhög ljudnivå som de flesta barn vi känner. Utan de skrek utav sina lungors fulla kraft medan de lekte med sina elektriska leksaker. Utöver detta satt det en äldre dam i soffan också den i receptionen och tittade på Vietnam got talent med hög volym för att överösta barnen.

Men vi sov jätte gott under natten i alla fall :).

 

 

14/1-2013

Cu Chi tunnlarna.

 

Efter frukost steg vi på bussen som skulle föra oss till tunnlarna och vi blev presenterade för vår guide Jackie en 62år gammal Vietnames och före detta soldat. Halvvägs till vår destination fick vi besöka en fabrik där handikappade personer jobbade. Dessa arbetare tillverkade vackra tavlor utav äggskal, vaser och tavlor med pärlemoinläggningar m.m.
När man besöker en fabrik som skyltar med att deras arbetare är handikappade känner man sig kluven inombords. Det är bra att dessa personer kan få jobb och bidra i försörjningen till familjen (vilket självklart de ska få göra om de kan). Men att de ställs ut som turistattraktioner känns inte lika roligt, deras färdiga produkter är vackra och välgjorda. Men man undrar om de får den lön de förtjänar eller om de är underbetalda som många andra och inte har samma valmöjligheter som personer utan deras handikapp. Ja ni förstår säkert vad vi menar.

Framme vid tunnlarna höll Jackie föredrag för oss och frågade ut oss för att se om vi lyssnat ordentligt på bussen. Och han förklarade för oss att han skulle fortsätt att prata med oss tills vi lärt oss. Vi fick pröva på att krypa igenom de riktiga tunnlarna först kompletta med fladermöss, kakelakor, tusenfotingar, spindlar och en hög torra löv.

Emily och Mia är dock inte säkra på att detta var de äkta tunnlarna. Emily tyckte att en framstickande elledning i taket samt att det var mer utrymme än hon väntat sig att det skulle vara gjorde att det inte kändes autentiskt. Mia tyckte att de igenmurade gångarna, de utplacerade fladermössen samt mängden av torra löv kändes lite suspekt och tillgjort.

Därefter fick vi pröva att krypa igenom turisttunnlarna som var vidgade, hade gjutet golv, lysen i olika färg och städades varje dag. Därefter bar det av till skjutbanan och souvenirbutiken som inte låg många meter bort. Där stannade vi i knappt 10minuter, vi han gå på toaletten och äta hälften av våra medhavda bullar innan vi skulle ge oss av. För dig som har barn eller finner obehag av att vara väldigt nära en skjutbana rekommenderar vi er att stanna en bit innan skjutbanan (då man går in och ut samma väg till den) eller att ni tar med öronproppar/hörselskydd. För ljudnivån är väldigt hög när diverse vapen avfyras och man befinner sig på så kort avstånd till källan för ljudet.

 

Sen fick vi pröva på att krypa i ytterligare en tunnel om vi ville, titta på en bombkrater se diverse ohyggliga och påhittiga bambufällor, och andra underjordiska rum. I ett av dessa underjordiska rum var det en tjej i gruppen som föll ner i ett tunnelhål. Hon slog sig ganska illa och doktorn på stället fick ta sig en titt på henne. Det verkar som att hon bröt ett revben eller fick en fraktur på ett, vi dock inte säkra då vår guide och andra sa olika saker.

Sen besökte vi det underjordiska köket promenerade snabbt igenom ytterligare en souvenirbutik och stannade till för att se foton av kända besökare som den Svenska kungafamiljen och den Norska kungen.

Emily vill gärna rekommendera er som besöker Cu-Chi tunnlarna att ta på er oömma kläder om ni vill krypa genom tunnlarna då man behöver kryp på knäna ibland och det är smutsigt där. En ficklampa eller annan ljuskälla då det är mörkt i vissa tunnlar samt delar av andra. Öronproppar då de inte tycktes ha hörselskydd så det räckte, detta både om du vill skjuta eller om du är rädd om din hörsel. Det sista och viktigaste gå försiktigt och se dig för när du är nere i de underjordiska tunnlarna det gör väldigt ont att trilla ner i ett hål och slå rygg och revben i en stenkant.

 

På vägen hem hoppade vi av på krigsmuseet som innehöll helikoptrar och liknande på utsidan och var täckt med bilder på insidan. Tre våningar med mycket starka bilder, blodiga bomboffer, torterade människor, pågående avrättningar och tortyr, följderna i de efterkommande generationerna av de olika kemiska medlen som använts.

 

Det fanns också bilder på leende barn med halmhattar som var begav sig till skolan genom grävda tunnlar. Mängder av propaganda planscher, tidningsklipp från demonstrationer och individer som ville ha ett stopp på kriget.
Vi fann en hel del motsägelser i den information vi fick av vår guide Jackie, information vi fick i Cu Chi tunnalarna och informationen som fanns på krigsmuseet. Vietnamkriget är ett krig som tycks vara lite mer komplicerat än andra. Så vi rekommenderar er som vill besöka dessa platser att läsa på innan ni gör era besök. Samt att ni tar med i beräkningen att det berättas mycket personliga åsikter om kriget och att allt som sägs inte stämmer överens. Sen kan ingen förneka att Vietnamkriget var som många andra krig hemskt och blodigt, 3 miljoner människor dödades och 2 av dessa miljoner var civila. Sen får ni skapa era egna åsikter och tankar om det hela.

 

På vägen hem gick vi förbi Notre-Dame katedralen i Ho-Chi-Minh som dock inte var lika storslagen som dess fader.

Sen shoppade vi lite samt observerade människorna i parken som tränade, dansade och lekte vilket vi båda väldigt roligt och inspirerande. Väl hemma förberedde vi oss för morgondagens avresa mot Mekongdeltat och vidare mot gränsövergången in i Kambodja.

 

 

15/1-2013

Vår roliga guide, Mekongdeltat och tjafs med hotellpersonalen.

 

Efter frukost och utcheckning steg vi ombord på bussen och träffade vår helmärkliga guide som hette Joe eller John (han presenterade sig bara en gång). Han gjorde klart för oss att bussens destination var mot Mekongdeltat för 1,2 och 3 dagar så tio dagar sammalagt då… Han fortsatte sedan att berätta att vi alla idag skulle vara tvungna att ha en kobra kring halsen och det fanns inga alternativ. Vår busschaufförs namn var Joub han hade tydligen en fru och massor med älskarinnor samt var en riktig Tomcat. Vår guide letade efter en fru och rika människor som kineser, de rika människorna så han kunde kidnappa dem då han tillhörde den Vietnamesiska maffian. Han varnade oss också i samma veva för att göra honom arg då han skulle kidnappa oss och hålla oss i hans hus. När vi åkte förbi floden berättade han att folk drack det svarta vattnet om de ville ta livet av sig och om vi hölls fångna hos honom skulle han ge oss det svarta vattnet varje dag.

På motorvägen förklarade han att vi inte kunde köra så fort därför att poliserna kamouflerade sig och gömde sig längs medvägen utklädda till ormbunkar och liknande. När vi befann oss i Mekongdeltat berättade han att vi kunde äta precis vad vi ville här gris, kyckling, hund och människor. Hans skulle fånga en av oss turister som var lite köttigar och tillaga oss till dem andra, han berättade också att Australiensarna var godast sen Engelsmännen och därefter Amerikanerna. Men personligen rekommenderade han oss att äta Elefantfisken då det var en inhemskspecialitet.

 

Vi besökte en ö med slowboaten och fick smaka på kokos karameller som gjordes där förhand. Det fanns flera olika smakvarianter, kokos, kokos/choklad, kokos/durian frukt, Kokos/jordnött, Kokos/kaffe osv. De rullades in i två papper ett yttre omslagspapper samt ett inre papper som man kunde äta då det var rispapper.

Vi fick också pröva på att hålla i en orm dock inte en kobra.

 

Vi åt en lunch som var tillräcklig och sen såg Emily och Mia hur en orm blev uppskuren för att sedan tillagas och ätas.

Sen åkte vi till Unicorniland där vi fick smaka honung och pollen te samt titta på bina, Emily hittade här en besynnerlig skalbagge. Sen roddes vi vidare där vi fick smaka på frukter och lyssnade på några inhemska sångare.

Därefter var det dags att checka in på hotellet, efter att ha lämnat av bagaget begav vi oss ut till nattmarknaden för att hitta lite kvällsmat. När vi kom tillbaka fann vi att någon varit på vårt rum AC kontrollen var borta och ljuset tänt…

Efter mycket tjafsande och förklarande med personalen som inte kunde särskilt bra engelska. Kröp det fram att resebolaget inte betalat för ac rum utan bara rum med fläkt. Hotellpersonalen hade glömt kvar ac kontrollen på Mias och Emilys rum och därför valt att gå in där och hämta den när dem var ute. Vi uppskattade inte intrånget i rummet och de förstod nog inte riktigt varför men det hela löste sig.

 

 

16/1 -2013

Flytande marknaden, risnudelfabriken, fiskmarknaden, buddisttemplet och nära att bli kvarglömda.

 

5:45 hotelltelefonen ringer för att väcka oss trots att vi inte beställt väckning och själva ställt våra klockor. Frukost 6:30 Bröd med smör och sylt eller Bröd och ägg samt kaffe eller te. In i minibusse och avfärd kl 07:00. Vi stiger ombord på båten som sedan för oss till den flytande marknaden som till större delen tycks bestå av frukt. Några båtar har bambupinnar på sig med sina varor uppbundna så att det ska synas på håll vad de säljer. Några köper kaffe och färdigskalad annans som säljs antingen från mindre båtar som kör upp längs med vår båt eller från större båtar.

Sen åker i vidare till en risnudelfabrik som ägs av familjen och alla de anställda är familjemedlemar. Vi fick se hur de gjorde rispapper med hjälp av siden som var fast spänt över runda träcirklar med ånga som steg upp igenom. Rispappret lades sedan för att torka och kördes sedan genom en maskin som skar upp dem varefter de antog formen och namnet risnudlar.

 

I det lila fiket bredvid hade de en tam elefantfisk som de sa var 10år gammal som de matade med kokoskött för att få den att hoppa uppåt i vattnet.

Båten förde oss sedan till fiskmarkanden en hemsk plats för alla som ens känner sig besläktade med vegetarianer. De fjällade levande fiskar, hade ankor och höns uppbundna och liggandes i lådor, baljor med sprattlande fisk, baljor med rör med vatten och luft ner i dem för att ha en livsuppehållande miljö för diverse skaldjur. Du kunde också köpa rökelse, grisögon och diverse andra köttbitar, det mesta verkade väldigt färskt och vi travade runt med lokalbefolkningen som kände, klämde och inspekterade varorna med vana kunniga rörelser.

Tillbaka i båten fick vi vänta i de två australiensarna som irrade runt en smula längre än oss andra. Vi tog sedan båten tillbaka och bytte bus med packningen. Vi som skulle på tredagarturen och över gränsen till Kambodja visade sig vara 5st Vi, 2 Australiensare och 1 Norman. Det fanns också 2 personer från Nederländerna men de skulle tillbaka till Ho-chi-min staden efter sina tre dagar.

 

Under den flera timmar långa bussfärden till nästa hotell stannade vi till vid ett buddisttempel eller som vår chaufför sa ett berg vi kunde bestiga om vi ville. Vi skulle stanna där i 30 minuter och vägen upp till det så kallade berget såg mest dammig ut och berget liknande mest en snårig slutning. Men efter att vi på Mias inrådan begav oss uppåt förbyttes den dammiga vägen till trappor med marmor lampor och räcken. Efter en relativt lång trappa kom vi upp i ett buddisttempel med en otrolig utsikt och vibbarna på stället var helt underbara. Vacker arkitektur, en ljuvlig miniträdgård, enorma klockor, och en utsikt som sträckte sig flera mil.

Vi var helt betagna av platsen och strövade runt där hänförda över skönheten och lugnet. Det känns konstigt att säga det, men något vi sökte i Indien fan vi Vietnam, inte allt för långt bort från den Kambodjanska gränsen. En plast som gjorde dig full av andakt fan vi inte i Indien, där upplevde vi det bara fanns en fasad av det uppbyggt för att tjäna pengar, attrahera turister och döva samvetet för de troende som ville ta den enkla vägen.

När vi promenerade inne i en gång med en övertäckt trappa till ljudet av droppande vatten i den grott liknande miljön hörde vi någon ropa på oss. Det var Norrmannen från bussen alla de andra hade tydligen redan gått ner igen och busschauffören hade tänkt köra utan oss, då han inte hade koll på att vi var kvar eller hur många personer han hade eller skulle ha i bilen. Tur att vi redan hade bekantat oss lite med de andra i sällskapet och för att norrmannen fick för sig att springa upp för alla trapporna för att leta rätt på oss.

Vi checkade sedan in på hotellet och tog det lugnt resten av kvällen.

 

 

17/1-2013

Attacken efter frukosten, fiskfarmen, minoritetsbyn med barnen från en mardröm, tillfots över gränsen, kungliga palatset och Kambodjas skuggsida.

 

Steg upp tidigt åt frukost för att sedan checka ut 06:00, därefter promenerade vi mot båten medan vårt bagage fick åka rickshaw. På vägen till ett hotell för att plocka upp fler personer blev vi attackerade.

Det förehöll sig så att Emily dröjde sig kvar för att fota den överlastade rickshawn med bagage medan de andra i sällskapet travade vidare. Vi var flera stycken nu som skulle ta båten över till Kambodja.
Efter att ha fotat väskorna vänder sig Emily om och börjar promenera ikapp dem andra. Gruppen framför möter en lång mörkhyad man med korta smutsiga dreds i en orange tröja. Mannen bär på en skål med kokt ris som han äter av, blicken är oroväckande då hans ögon är uppspärrade och ger ett vilt intryck. En äldre tysk herre kring sextioår stirrar på mannen och möter hans blick stint detta gör mannen ännu vildare. Vilket får honom att ta upp en stor näve ris som han sedan slänger rätt i ansiktet på tysken. Riset sprider sig dessutom över större delen av gruppen och nästan alla får nått på sig. Allt detta ser Emily på avstånd hon möter några sekunder senare mannen, möter hans blick men väljer att titta bort och inte framställa sig själv som ett hot mot honom mannen går vidare. Mia som tittar efter mannen ser honom sedan slänga ris några andra kvinnliga turister som också väljer att stirra på honom. Alla i gruppen något omskakade stannar vid nästa hotell och borstar av sig det kvarstående riset och diskuterar mannens motiv och om mannen varit arg på turister eller varit påverkad av droger.

 

När vi sedan kommit ombord på båten för den oss till en av de närliggande fiskfarmerna, där får vi höra om hur fiskfarmerna blev till. Hur det var vietnameser från Kambodja som blivit utkörda och tvingats återvända hem men inte haft något land och därför byggt sina hem på båtarna de färdades med. Och hur de sedan utvecklade fiskfarmarna för att kunna livnära sig och idag exporterar fisk till USA, Australien och Nya Zealand. Vi fick se dem mata fiskarna och upptäckte att de faktiskt tycks ha hundmat i Vietnam men att det kallas fiskmat och tycks vara ganska dyrt.

 

Sedan begav vi oss till en minoritetsby där invånarna fick bidrag av staten för att fortsätta med sitt kulturella hantverk och låta turister komma och titta på. Vi fick se handvävda sjalar och några söta barn som sålde kakor och vad som såg ut att vara våfflor 6st för en dollar kostade det. Efter att vi blivit visade vävtekniken inne i deras verkstad och tittat på vattenmarkeringarna för vattenperioderna hade barnen försvunnit och en skylt kommit upp. Skylten kan ni se på bilden nedan

 

Senare fick vi vänta medan vår guide var iväg och införskaffade våra visum, vi åt lunch och växlade pengar. Sen fick vi återvåra pass promenerade till en minibuss där vi lastade av bagaget sedan promenerade vi över gränsen medan vårt bagage körde över. Sen fick åka minibussen till immigration office där de stämplade in oss i landet. Så var vi i Kambodja.

Efter ytterligare 2h på minibussen så kom vi fram till Penom Phen där vi åkte Tuk Tuk till backpacker stråket. Vi checkade in på ett hotell och möte sedan upp med australiensarna och Normannen för att gå ut och äta middag. På vägen till palatset såg vi hur en man injicerade en annan man med något i en spruta…

Vi stod utanför palatset och tittade in på de vackert upplysta byggnaderna. Sedan promenerade vi till Happy herb pizza där vi fick höra om Kambodjas skuggsida med droger och vapen och som vi fått se lite av på vägen. Vilket varken Mia eller Emily känt till överhuvudtaget. Våra resekamrater beställde Happy herb pizza medan Emily och Mia fortfarande var mäta sen middagen (som intagits 45 minuter tidigare) nöjde sig med helt vanlig coca-cola.       

 

 

18/1-2013

Killing fields, Russian market, folkmordsmuseet och Led Zeppelin baren.

 

Efter frukosten mötes vi fem upp igen för att ta en tuk tuk (samma sak som en motor rickshaw) ut till dödensfält (kiling fields). Lite innan dödensfältet stannade vi vid en skjutbana då Normannen ville skjuta med en Kalasjnikov.   

Vi betalde 5 dollar för inträdde och ljudguide till dödensfält för att sedan vandra runt där i några timmar och lyssnade på den fruktansvärda historia som utspelade sig där (historien berättades på svenska för Emily och Mia). Det är svårt att föreställa sig att det hänt sådana fruktansvärda ting på denna solbelysta något dammiga plats. Särskilt när du sitter på en bänk i skuggan av ett fruktträd och låterblicken vandra över det solblekta gräset där hundratals fjärilar dansar. Den enorma stupan som ligger i centrum för platsen är väldigt vacker och imponerande med sina 17våningar.

 

När du går där i det gassande solskenet slås du av skönheten på platsen. Men om du börjar titta efter lite närmre och lyssnar på berättelsen reser håret sig i nacken snart. Alla turisterna går lite för sig själva alldeles tysta och ingen ler. Vänder du sedan blicken mot den vackra stupan ser du snart att de 17 hyllorna inuti den är fyllda med mänskliga kvarlevor. Ur marken sticker det upp benpipor, tänder och halvförmultnade kläder.

 

De stora tomma groparna som det växer gräs i visar sig var utgrävda massgravar, där finns ett ihåligt träd som det spelades musik ur för att dölja ljudet av människornas skrik. Nästan i mitten av det hela finns ett vackert träd som är täckt med armband i en mängd olika färger. Detta träd användes för att slå ihjäl spädbarnen och andra riktigt små barn, genom att vakterna tog tag i deras fötter svingade runt dem i fötterna för att sedan låta deras huvud kollidera med trädstammen.

 

Dödensfält är ingen lätt plats att besöka men det är viktigt att komma ihåg vad som hänt där, då historian återupprepar sig och det kanske går att förhindra. Det finns över 300 dödensfält över Kambodja och på det kända fältet vi besökte dödades sjuttontusen människor.

 

Sen åkte vi inom på Russianmarket som fick sitt namn genom att många Ryssar brukade handla där under 1980 talet. Det är en enplansbyggnad med en mängd småaffärer hoptryckta under samma tak. Vi åt middag och begav oss sedan till folkmordsmuseet trots att vår förare sa att det stängde kl16:00 (det stänger 18:00).

 

Folkmordsmuseet även känt som Security prison 21(S-21), Tuol Sleng museum och Svay Prey High School. För innan det blev ett fängelse eller museum var det faktiskt en skola med klassrum för barn. Mellan 1975 och 1978 hölls 17 000 personer fångna här, det var dessa personer som sedan kördes ut till dödensfält vi besökte, Choeung Ek. Man vet hur många och exakt vilka människor som hållits fångna här eftersom de röda khmeren noggrant dokumenterade och fotograferade alla. När de Vietnamesiska trupperna intog Phnom Penh och även S-21 fanns där bara sju levande personer kvar i fängelset.

Det finns mycket mer att berätta om dessa platser och vad som utspelade sig där. För er som vill besöka stället råder jag er att förbereda er på diverse blodiga bilder här med av människor som torterats. Det som gör det hela ännu värre är att du befinner dig i precis samma rum där tortyren utförts och människor svultit till döds.

Efter en dag med många hemska intryck om människans grymma natur begav vi oss sen på kvällen till en Led Zeppelin bar med bra musik, god juice, fin tequila och glada människor. 

 

 

Hoppas ni har det fint där hemma. Vi har idag kommit till Bangkok, Thailand, så att ni alla vet var vi är. Fortsättningen på vår vistelse i Kambodja kommer som sagt om några dagar! Kramar från oss!